Ett farväl

Vi sitter i bilen, Affe och jag. Alla andra är kvar hemma.
Vi åker mot begravning.
Det känns så otroligt overkligt att det inte är Cattis som ska möta oss i dörren.
Om jag börjar gråta nu kommer jag aldrig att kunna sluta. Så jag försöker låta bli. Ända tills jag känner hur tysta tårar rinner ned på kappan.

Varför?

Jag är så ledsen, ända in i själen.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s