För sorgligt

Dödsannonsen för min kusin har varit i tidningen. Jag fick den hem på posten av Thomas, hennes man sedan 100 år känns det som. Jag minns när jag var 12 år och de blev ihop. Catharina var 13 och det var sommar och 70-tal. Vi hade vida jeans, blå ögonskugga och fönat hår. Thomas och hans kompis Sven hade varsin Puck Dakota, jeansjacka och tändare i bröstfickan. De kom till Kvarnstad för att bara , kolla läget, typ. Det var sommar, sol och sommarlov. Vi stod på baksidan av huset, på grusvägen och hängde. Catharina satt bak på Thomas moped och de höll varandra i handen. Det kändes i luften att det var tonårskärlek på gång.

Men det är väl fan inte normalt att läsa dödsannons över en person som inte var alls klar med det här livet. Jag tror inte ens att jag fattat att vi aldrig mera ska ses, aldrig mera babbla i telefon. Jag har aldrig i hela mitt liv varit i Kvarnstad utan att träffat henne. Snart ska jag dit och hon är inte där. Så sjukt och så fruktansvärt jävla jobbigt.

Hennes familj har mist sitt nav känns det som. Livet ska ta en ny väg och det ska börja runda nya personer. Barnen, som är vuxna, men alltid barn till sin mamma, kommer aldrig mera att få säga – Mamma. Ett ord som sakta har fasats ut ur deras liv. Det finns två små barnbarn som aldrig kommer att få säga mormor.

Catharina

Jag hatar verkligen cancer.

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s