Igår morse åkte vi iväg tidigt genom ett regnblött och mörkt Stockholm. Till Arlanda.Då visste jag inte ännu någonting
När vi landade på Gran Canaria fick jag veta. Att hon inte längre finns hos oss. Min älskade kusin. Det blev många tårar vid bagagebandet innan vi kom till bussen som körde oss till hotellet. Kate var så ledsen, hon och Catharina hade nått ihop, de skrev brev till varandra. Sporadiskt och bara några få. Men de finns där. Sol, bad, solglasögon och tårar i maten.
Idag är det en ny dag. Vi har alla drömt konstiga drömmar. Vilma och Kate går till gymet före frukost, ser du dem på bilden? Det är exakt tio år sedan vi var här sist. Kate var 3 och Vilma 5 år. Igår gick vi runt på hotellet och de fick flashbacks hela tiden.
Affe och jag sitter på balkongen och pratar om Catharina och hennes familj. Om roliga minnen vi har kvar.
På ett vis längtar jag hem nu, till, ja jag vet inte, men jag önskar nog att allt bara skulle vara som det varit. Att höra Catharina säga – Äh det ordnar sig alltid, radiradiraj.
Och det gör det ju, men fan vad jag hatar cancer!
