AlfaCinna

20120724-063430.jpg
Efter fyra barn och två katter i sängen skaffar vi hund, som ligger i min säng. Var annars?
Han tar femtio centimeter på längden, vilket ger mig etthundrafemtiocentimeter att ligga på. Jag är 1.67 lång!
Ibland snarkar han som ett gammalt alko och släpper sig däremellan.
Precis som du, säger Affe och springer undan när jag tänker tjuvnypa honom där det tar som bäst (för mig) värst (för honom).
En gång undrade jag högt varför han väljer mig att sova hos. Jag som bara äger honom till en procent. (Kate har fyrtionio procent, Affe tjugosex och Vilma resten. Orkar inte räkna på hur hur många procent Vilma har.)
– Det är för att alla andra puttar ned honom ur sängen eller omedvetet sparkar till honom, fick jag till svar av en egenutnämnd hundexpert.
Men innerst inne vet jag varför han sover hos mig.
Han känner att jag är familjens alfahona. Det är jag som bestämmer här hemma. Om det börjar brinna är det jag som tar kommando och pekar med hela handen. Det är jag som kommer att stoppa in honom i ett påslakan och fira ned honom från balkongen.
Sånt känner djur på sig.
Så när jag inatt vaknade vid fyra av Calles djupa timmerstockar tänkte jag helt oirriterat, det är jag som bestämmer och somnade bums om igen. I fosterställning med knäna uppdragna till hakan. Inte så bekvämt.
Men helt värt, jag har blivit bekräftad av min hund som den stora alfakvinnan.

Affe tror att jag menar nått helt annat när jag säger att jag är familjens Alfakvinna. Då låter vi honom tro det.
För var och en blir ju salig på sin tro, eller hur!

Det här inlägget postades i Allmänt, Basenjinytt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s